Hall of Femmes

”L’ Inconnue”

2012-01-27T13:57:00.029+01:00

Fler radiotips för er som gillar vetenskap och bra berättelser.

Här kan du lyssna på den fängslande historien om hur L’Inconnue – dödsmasken efter en vacker flicka som dränkt sig i floden Seine – kom att stå förlaga till den modell som än idag används vid livräddningskurser. Otroligt nog är det alltså en drunknad kvinnas ansikte som blivit det ansikte man blåser luft i för att lära sig rädda drunknade människor. Om och om igen har tusentals och tusentals människor försökt väcka liv i henne igen. Eller hur var det nu egentligen? Tack för tipset L.

Grattis Moa!

2012-01-23T21:29:00.009+01:00

Moa Li Lemhagen Schalin, Kungsholmens coolaste, grattis till Guldbaggen för bästa kostym!

Moa Li Lemhagen Schalin och Ruth Ansel, 2010.

Hungry Eyes

2012-01-23T11:05:00.009+01:00

Foto Abe Frajndlich, 1999.

Lillian Bassman (what a lady!) medverkar i ny bok.

Hemmamän

2012-01-21T10:13:00.013+01:00

Åsikterna går isär om huruvida det bakom varje stor kvinna står en uppmuntrande pappa, en gayman, en skilsmässa eller bara en ännu större kvinna. I den här långa Bloomberg-artikeln menar man i alla fall att det bakom varje framgångsrik kvinna står en hemmaman.

Statistik från Bloomberg Businessweek.

Världens bästa pod(porr)radio

2012-01-17T19:18:00.026+01:00

Katie Morgan och Cassie Young bjuder på underhållning, humor, terapi, coaching, tröst och liggtips i ett och samma program. Vad mer kan man önska?

En jätteglad låt

2012-01-17T18:53:00.007+01:00

Ingenting är så djupt provocerande som glada människor. Ge mannen något depressivt.

Den osynliga mamman

2012-01-13T14:57:00.008+01:00

Gömda mammor som sätter barnet i fotofokus.

Se fler fantastiska bilder här.

Rekommendationsbrev från chefen

2012-01-11T21:13:00.064+01:00

Samira: ”Angela har gjort sig känd som en glad och pigg medarbetare som ser nya möjligheter i alla uppdrag. Vi är oerhört lättade att hon ger sig av.”

Angela: ”Samiras anställningskontrakt här på Hjärta Smärta har tyvärr löpt ut och som det ser ut idag har vi ingen möjlighet att erbjuda henne vidare anställning. Jätte, jättesynd tycker vi.”

Samira: ”Vi önskar Angela stort lycka till. Hon kommer skapa ett stort tomrum här på byrån och det är bara att gratulera nästa arbetsgivare, till vilken jag har en massa användbara tips när det gäller Angela.”

Angela: ”Samiras löneanspråk matchar tyvärr inte hennes prestationer, och vi har kommit till det gemensamma beslutet att det är dags att vända blad. Det finns inga bittra känslor oss emellan. Det ska bli kul att fira av Samira, tyvärr kunde hon själv inte närvara då vi andra åt avslutningsmiddag på Mathias Dahlgren.”

Samira: ”När Angela först kom till oss på Hjärta Smärta var hon väldigt oerfaren, men nu tycker vi att vi har format till henne ganska bra, även om hon fortfarande inte fattar att en dvärgkort morsa knappast kan beskrivas som ”deffad”.

Angela: ”Förutom att önska Samira lycka till framöver, vill vi gratulera henne till att ha träffat en pigg kamrat som tycks dela henne stora intresse för kvinnor ur den något äldre generationen”.

Grattis Massimo!

2012-01-11T09:22:00.000+01:00

81.

Tioårsjubileum

2012-01-08T20:42:00.146+01:00

Kära vänner, medievänner, uppdragsgivare, kvinnor och stalkers.

Nu firar Hjärta Smärta 10 år. 10 år av kreativa toppar och dalar, snedtramp och genidrag, ödmjukhet och storhetsvansinne, nederlag och framgångar. Men istället för att sätta ljus på tårtan, har vi bestämt oss för att sätta punkt.

Det började med jobbromantik. Två unga kvinnor som träffades på en utbildning och fann varandra (det var inte vänskap, det kom långt senare). Trots att vi träffades dygnet runt tog våra samtal aldrig tog slut. Våra pojkvänner blev svartsjuka. Vi såg på världen tillsammans och vi utvecklade ett gemensamt språk.

Vi gjorde varandra smartare, klokare och modigare.

Vi var trendiga på ett sätt som var skrattretande.

Vi engagerade oss med en frenesi som ibland skrämde våra kunder.

Vi matade varandra med konst, mode, design och arkitektur och det kändes helt fantastiskt.

Vi tog oss själva på stort allvar.

Vi lekte.

Vi blandade högt och lågt och smart och kul.

Vi jobbade jämt och vi jobbade aldrig.

Vi lärde oss att eftersom vi är kvinnor tror folk att vi gör mönster.

Vi lärde oss att eftersom vi är kvinnor tror folk att vi har svårt att komma överens.

Vi sökte kunskap i arkiven och på biblioteken.

Vi letade efter någonting som påminde oss om oss.

Vi skrev långa brev till varandra på semestern.

Vi reste jämt: Tokyo, London, Amsterdam, Peking, Rom, Helsingfors, Oslo, Trondheim, New York, Los Angeles, Barcelona. På hotellen trodde folk att vi var ett par. Det blir så när man inte längre behöver prata utan sitter tysta.

Vi var alltid professionella.

Vi ville alltid flytta utomlands.

Vi vältrade oss i typografi.

Vi sorterade in män efter typografiska system.

Vi stal ett ciggpaket av Gabor Palotai och tejp av Henrik Nygren, vi hade en idé om att göra en bok som skulle heta Saker vi snott av andra formgivare.

Vi snodde en rulle julpapper i en affär och sprang därifrån så fort vi kunde. Det var ett jobb vi själva gjort men det slog oss inte att vi hade kunnat be om referens ex.

Vi målade graffiti (en kväll).

Vi hittade en gång en död kanin som hade ett batteri i rumpan.

Vi köpte böcker till varandra.

Vi köpte kläder till varandra.

Vi lovade varandra att bli lite roligare. Kanske ta ett glas vin.

Vi blev mindre glada men mycket bättre.

Vi blev klokare och mindre coola.

Vi kände oss coolare än nånsin.

Vi kom ut från möten och hade samma idé.

Vi lärde oss att fylla i ansökningar och upphandlingar. Beundrarbrev kunde vi redan skriva.

Vi blev förälskade i Vince Aletti. (Enda gången i samma man.)

Vi var så fokuserade på arbete att vi glömde alla tråkigheter privat.

Vi var noga med att aldrig anspela på vår kvinnlighet i jobbsituationer, men det var innan vi hade fyllt 30, och innan vi lärt känna Ruth Ansel.

Vi lyssnade på P1.

Vi pratade om döden och formgav varandras dödsannonser.

Vi tyckte aldrig att vi pratade om sex men det är inte sant.

Våra assistenter tyckte vi var mycket tråkigare än de väntat sig.

Vi sminkade oss alltid i taxin på väg till möten.

Vi skaffade oss bundsförvanter. Jämnåriga kvinnor och äldre män.

Vi lärde oss säga ”Vi förordar den här lösningen.” istället för ”Det ska vara såhär.”

Vi lärde oss ta betalt.

Vi var så starka att vi kunde flytta berg. (Det kunde vi inte.)

För flera år sedan, när vi hade börjat bli kritiska, bestämde vi oss för att lägga ner men att vi borde göra något stort tillsammans först. Hall of Femmes blev vår hyllning till varandra, ett avsked som blev en nystart.

När vi senare träffade Paula Scher, rådde hon oss att söka oss vidare till större sammanhang, och för att göra det så måste vi dela på oss. Vi blev chockade, men vi förstod att hon hade rätt. Vi hade växt i taket. Vi hade stannat.

För 10 år sedan fick vi Kycklingstipendiet och för pengarna vi fick instiftade vi ett eget stipendium. Ingen fattade nåt – knappt vi själva heller. Våra mammor grät, för vi var så fattiga. Vissa tyckte det var smart PR-mässigt, andra att det var korkat och idealistiskt.

Men vad det egentligen handlade om, vilket är lätt att se nu i efterhand, är att ta en egen position. Vi var smickrade över att bli utvalda, men vi ansåg att man kan ta sig rätten att välja själv. På så sätt avslutar vi precis som vi började. Med Hall of Femmes har vi valt själva, och vi har försökt visa ett annat alternativ. Som vi ser det är det är vad design handlar om: att försöka göra saker bättre.

This is the end för Hjärta Smärta, men Hall of Femmes fortsätter. Vi kommer att ge ut nya böcker, och vi kommer att ha fler intervjuer här på bloggen. Vi planerar också ett framtida projekt som är hemligt än så länge.

Tack till alla som har varit med oss och mot oss, för många att nämna med namn. Ni har gjort våra tio år oförglömliga.

New York, 2011.

Helgjobb

2012-01-08T16:12:00.049+01:00

Idag har vi spelat det här spelet, där man ska tänka på en känd person och sen ska geniet lista ut vem man tänker på genom att ställa frågor. Vi tänkte naturligtvis på en känd grafisk formgivare från New York.

Först föreslog geniet den här pampiga kvinnan:

Sen det här:

Därefter det här:

Geniet gissar alltid Anna Wintour om det är en kvinnlig chef över 50. Om man har berättat att det är en blond kvinna blir den omedelbara följdfrågan: Is she a porn star? Om svaret är NEJ blir följdfrågan Is she a fashion model? Om svaret är NEJ blir följdfrågan Is she a lesbian?

Men efter några felgissningar gick allt plötsligt slag i slag. Is your character within arts? JA! Does she live in New York? JA! Does she have long blonde hair? JA!

Och döm vår förvåning:

Med Lillian Bassman gick det sämre. Det enda förslag vi fick var det här (delvis korrekt visserligen):

Efter 15 min gav spelet upp:

Och ännu en gång fick vi göra en insats för den kvinnliga designhistorien.

Så nu måste vi sitta hela helgen och mata in alla våra designers. Vi hoppas att de direkta följdfrågorna i framtiden blir: Is she blond? Is she a designer? Is she Paula Scher?

Så, då var det fixat. Nu med bilder också.

Autografer

2012-01-08T12:28:00.024+01:00

Här är vårt signerade exemplar av paret Vignellis bok ”Design is One”. Massimo höll i pennan ”Lella is not a pencil person.” Men en sak gör oss förbryllade: det står To Samira and Angela with congratulations on your books! Lella + Massimo Vignelli +.

Vad betyder plustecknet efter Massimos namn? En tredje medlem i designfamiljen vi inte känner till? Ett förstärkande prefix? (som Lella och Massimo lite tuffare skrivet). En hälsning? Lella (kyss), Massimo (kyss)? Förslag?

Stark kvinna

2012-01-05T12:46:00.001+01:00

Uttrycket ”stark kvinna” är populärt och används gärna för att signalera en självständig kvinna. Det är ett bra uttryck som är lika användbart och nyanserat som till exempel ”lycklig fattiglapp” eller ”härlig tjockis”.

Nej, det här är vad vi kallar en stark kvinna:

Kvinnotrollen

2012-01-04T18:49:00.006+01:00

Dagens roligaste korrekturfel. Skulle stå kvinnorollen.

(ur Lella Vignellis bok.)

PS. Kvinnotrollen är vi själva.

”If Lella does not like it, it goes in the waste basket.”

2012-01-04T16:55:00.009+01:00

Lella och Massimo Vignelli om arbetsfördelningen dom emellan.

Mer julklappar

2012-01-02T13:41:00.005+01:00

Om feminism och mode är oförenligt kan fortsätta diskuteras, men den finaste julklapp vi fått är iallafall att Sanna Atldax har döpt två klänningar till Angela och Samira i sin kommande kollektion. Vi har inte sett dom ännu men vi är så hedrade att vi börjar gråta!

Årets julklapp

2012-01-02T13:38:00.002+01:00

Angela och Samira i Stockholm.

Yves och Pierre

2012-01-01T14:07:00.011+01:00

Yves och Pierre i Paris

I år gav vi av en slump varandra samma bok i julklapp så därför kan vi inte annat än att helt enigt rekommendera den, Brev till Yves av Pierre Bergé. Köp filmen också för ännu mer sorgeromantik.

Pierre och Yves i Marocko

Tjejerna och killarna

2011-12-31T13:39:00.013+01:00

Vår vän Leif Thollander har formgett den här snygga bokserien för Elisabeth Grates förlag.

Det här är Leifs tjejer...

Och det här är Leifs killar...

Leif tycker att tjejerna är sötare än killarna och Leif har alltid rätt.

Ett par med väldigt olika inställning till livet

2011-12-29T11:28:00.008+01:00

Ur samma bok.

Radio-, TV- och boktips i jul

2011-12-29T11:12:00.016+01:00

Lyssna på senaste Stil som handlar om den seglivade myten att feminister är fula, humorbefriade och klädda i säck och aska. Eller om du bara vill ägna dig åt mode rätt och slätt, titta på The September Issue.

Vårat bästa stiltips inför 2012 är iallafall 40-tals klänning kombinerat med kängor och korviga kortstrumpor. Bilder ur den fantastiskt fina boken med upphittade studioporträtt av Mike Disfarmer, utgiven på Steidl.

Ursäkta tidigare inlägg

2011-12-24T09:50:00.010+01:00

Det har vi ju redan haft en gång redan! Den av oss som ÄLSKAR penishumor kunde inte hejda sig från att göra ett inlägg. Den av oss med OSVIKLIGT penisminne påpekade att den här har vi redan ju visat er en gång!

Ibland blir det inte så bra som man tänkt sig

2011-12-21T19:12:00.007+01:00

Tidningen Parents.

Lycka är...

2011-12-21T19:10:00.001+01:00

Att få julkort från Massimo Vignelli och Ruth Ansel.

”Sluta prata jobb!”

2011-12-21T18:29:00.013+01:00

Paret Vignelli berättar att deras barn blev tokiga på att deras workaholic föräldrar alltid pratade jobb när dom var små. De svarade: ”Vi pratar inte jobb. Vi pratar bara om sånt som intresserar oss. Om något intresserar er kan vi prata om det också.”

Smycken, silverföremål, porslin och möbler. Design: Lella Vignelli.

Lella och Massimo Vignelli

2011-12-21T13:27:00.010+01:00

Under jullovet hoppas vi bli färdiga med vår bok om Lella Vignelli, där vi intervjuar vi både henne och Massimo om deras gemensamma liv och yrkesliv. Här finns massor att berätta, men just nu ville vi bara få en chans att visa två bilder på våra snyggingar.

Marina Willer

2011-12-16T09:39:00.004+01:00

Här ett urdrag från en inspirerande föreläsning med vår nya favorit Marina Willer, creative director på londonbyrån Wolff Olins. Köp loss föreläsningen i sin helhet här, kostar mindre än två påsar chips.

Postmodernism i London

2011-12-15T08:37:00.006+01:00

i-D magazine, av Terry Jones.

Om du är i London, gå och se Postmodernism på V&A, en utställning vars påverkan säkert kommer att ge utslag framöver. Där kan du bl.a se verk av Paula Scher och April Greiman och om du liksom vi är intresserad av utställningsdesign, kan man läsa om arbetet bakom här.

Hand och hand av Susan

2011-12-11T15:35:00.014+01:00

Otroligt fina skisser av Susan Kare, kvinnan bakom Apple första ikoner. Fler bilder här.

Smart, Michael!

2011-12-11T15:31:00.007+01:00

Mary Shanahan, 1980. Foto: David Michael Kennedy

År 1980 bestämde sig fotografen David Michael Kennedy för att byta inriktning i sin karriär, han ville få in en fot i musikbranschen och börja fota skivomslag. Att gå runt och visa sin portfolio för olika skivbolag trodde han inte skulle generera några jobb, så istället kontaktade han tidningarna Art Direction och Communication Arts och sålde in en fotoserie med namnet ”The Most Important Art Directors in the Music Industry Today”. De nappade på idén och Michael kontaktade alla art directors han nånsin velat arbeta för. Alla tackade naturligtvis ja, smickrade över att bli porträtterade som sin tids viktigaste art directors. Inom några veckor rullade musikjobben in till David Michael Kennedy.

Paula Scher, 1980. Foto: David Michael Kennedy

Henrietta Condak, 1980. Foto: David Michael Kennedy

Design 360°

2011-12-09T16:03:00.012+01:00

Hjärta Smärta är med i Design 360°s temanummer om Danmark och Sverige. På omslaget kan ni se att dom kapat våra huvuden men att desto mer fokus ligger på vårt vänstra ben respektive arm. Andra medverkande är bl.a Stockholm Design Lab, Byggstudio, Bigert & Bergström, Museum Studio och All the way to Paris.

I fell for you

2011-12-09T14:51:00.006+01:00

Här kommer något för den där särskilda platsen i våra romantiska hjärtan, den som är reserverad för ”äldre-kvinnor-ser-sitt-livsverk-tolkat-av-yngre-kvinnor/yngre-kvinnor-hyllar-en-äldre-kvinnlig-idol”.

Krisboken

2011-12-02T09:58:00.013+01:00

Pilgrimage heter boken som blev till när Annie Leibovitz försökte rädda sig efter den mardrömsperiod som höll på att knäcka henne för några år sedan, och där både hennes ekonomi och hela livsverk stod på spel. Hon tog med sin kamera och sin familj och begav sig ut på pilgrimsresa till platser hon länge drömt om att besöka, och vandrade i spåren av bland andra Virginia Woolf, Henri David Thoreau, Julia Margret Cameron och Emily Dickinson. Trots att boken inte innehåller bilder på människor så har hon ändå lyckats skapa en serie porträtt.

Störst intryck gjorde Georgia O'Keeffes spartanska hem i New Mexico där konstnären levde ensam och arbetade i många år, ett hem som bevarats mer eller mindre intakt.

Pastellkritor och bevarat skelett av en skallerorm från Georgia O'Keeffes hem i New Mexico. Foto: Annie Leibovitz.

Hemma hos män vi gillar

2011-11-23T15:16:00.009+01:00

Vi har haft för få hemma hos-reportage på bloggen. Men nu ändrar vi på det och hälsar på hos fyra män vi gillar: Stefano, Mats, Olof och Vince.

50+

2011-11-23T11:33:00.035+01:00

New York Magazine, 2011

För ungefär ett år sen skrev vi om Beyonces gamla morsa, dvs om äldre kvinnors alltmer framträdande plats i populärkulturen.

I oktobernumret av New York Magazine handlar det också om gamla mammor. Här talar man om hur medelåldern för barnafödande ökat över hela västvärlden. I Tyskland, Italien och Storbritannien ligger snittåldern för en förstföderska på 30, i USA 25 – en höjning med 4 år sedan 1970. I New York ligger den på 27 år och i Stockholm 31 år. Men antalet mammor i medelåldern har också ökat lavinartat. År 2008 föddes 8000 barn i USA av mammor över 45, en ökning på över 300% sen 1997, av de barnen var 541 födda av mammor över 50 år. Både förändrade attityder och ny teknik ligger bakom de ökade siffrorna.

I vår kommande bok om Janet Froelich tar vi upp argumentet ”kvinnor kan inte ha karriärer eftersom de föder barn.” En förenklad förklaringsmodell vi aldrig trott på, kanske för att vi själva kommer från Sverige där det finns stora möjligheter att kombinera jobb- och familjeliv. Janet berättar att de flesta av hennes vänner har fått barn efter 40 och att det inte påverkat deras yrkesliv, de har haft en karriär i full gång som de absolut inte velat överge. Kanske är det så att kvinnors karriärer peakar senare och att det då finns mer att komma tillbaka till som nybliven mamma?

New Yorks Magazines omslag är naturligtvis en parafras på det berömda Demi Moore-omslaget från 1991, fotograferat av Annie Leibovitz, själv förstagångsförälder vid 51.

Vanity Fair, 1991

Bevis på indoktrinering är:

2011-11-23T11:24:00.012+01:00

1. Man ropar ”HALLÅ!” till sitt barn, barnet svarar: ”HALLOFFEMMES!”.

2. ”Min mamma gör design med gamla tanter”. Svar på frågan vad hans föräldrar jobbar med. Denna pojke tror även att grafisk formgivare = en gammal tant. Hold on to that thought, boy.

3.”Den här t-shirten har jag fått av Ruth Ansel, och där borta har vi en affisch av Lillian Bassman.”, världsvana kommentarer vid rundvisning av hemmet.

Vad ska det bli av dom här 00-talisterna? Det lovar gott.

Lina ”Vogue” Thomsgård

2011-11-18T10:33:00.007+01:00

Vi har ett internt nyhetsbrev här på kontoret. Vi kallar det ”Dagens Lina” och det handlar om Lina Thomsgård och Rättviseförmedlingen. Ofta är det riktigt stressigt att uppdatera med alla nyheter och framgångar för Rättviseförmedlingen. Att det är rättvisefrågor som står i fokus för så mycket uppmärksamhet gör oss väldigt, väldigt glada. Nu senast stod det så här i nyhetsbrevet: Lina i Vogue Italia! Fantastico!

Ruth Ansel intervjuad av Art Directors Club

2011-11-17T15:34:00.000+01:00

Från Hall of Femmes till Hall of Fame

2011-11-09T15:03:00.046+01:00

Idag blir Ruth Ansel invald i Art Directors Hall of Fame och det känns som att en cirkel sluts.

Då – för två år sedan visste vi knappt vem Ruth Ansel var mer än till namnet. Vi hade precis skickat en artigt formulerad förfrågan om ett informellt samtal där vi ville prata om villkoren för kvinnor i branschen, då och nu. Att få tag i rätt mailadress var knepigt, och när vi äntligen lyckades var det svar vi fick lika kortfattat som New York-barskt: ”Jag hör av mig när jag kollat upp er. Om det är intressant då.”

Vi väntade med stigande ångest på svarsmailet som var översvallande positivt men dröjde nästan två veckor innan det kom. Mötet med Ruth Ansel ett halvår senare blev livsavgörande och kom att resultera i bokserien Hall of Femmes.

Så ikväll, Ruth, skålar vi i ditt italienska favoritvin och läser för hundrade gången igenom dina brev som för alltid kommer att ge oss gåshud. Vi är djupt stolta över att ha kunnat bidra till att rikta juryns uppmärksamhet mot dig och att du äntligen tillägnas ett pris du borde ha fått för länge sedan.

Grattis!

Artikeluppslag på tidningen Ms:

2011-11-02T22:34:00.024+01:00

”Of course, I'm all for equal pay, but...”

Underbar läsning här om Gloria Steinem och de andra kvinnorna på tidningen Ms. Tack för tipset S.

Bizniz as usual

2011-11-01T12:39:00.012+01:00

Tidningen Fortune listar i sitt senaste nummer världens 50 mest framgångsrika affärskvinnor i USA och övriga världen. Entrepenörsdelen är uppdelad på olika profiler såsom Oppurtunisten, De sociala entrepenörerna, Miljöentrepenören, The Self Made Woman, Visionären etc. Men det mest intressanta är kanske ändå slutartikeln Will the next Facebook be founded by a woman? Där konstaterar artikelförfattaren att fastän det verkligen inte råder någon brist på kvinnliga företagare så saknas det kvinnor som tänker riktigt, riktigt stort. Många kvinnliga storföretagare har byggt upp ett företag kring sig själva, som Martha Stewart och Oprah, men det är svårt att hitta någon som byggt upp ett företag i gigantisk skala.

Varför finns ingen kvinnlig Mark Zuckerberg trots att sociala nätverk används mer av kvinnor än män? En teori i artikeln är att kvinnor oftare fokuserar på att kunna utöva ett inflytande och män på att klättra uppåt på karriärstegen. Kvinnor skapar företag de kan tänka sig att jobba för, män företag de kan tjäna pengar på.

Boktipset

2011-10-25T09:41:00.006+02:00

Äntligen har Kathy Ryans bok om arbetet som fotoredaktör på The New York Times Magazine kommit. Köp den här.

Vår bästa oneliner av Fran Lebowitz

2011-10-20T13:35:00.013+02:00

Fråga från publiken: Do you think there's a difference between a female voice and a male voice in literature?

Fran Lebowitz (med basrösten): Even on the phone there's a difference between a female voice and a male voice.

Arbus i Paris

2011-10-19T14:24:00.021+02:00

“You see someone in the street and what you notice, essentially, is what goes wrong. It is already extraordinary that we each have our particularities. Not content with what we have, we try and create others. Our entire attitude gives a signal to the world to indicate how we want to be seen, but there is a world of difference between what you want others to know and what you can’t prevent them from knowing. That is what I always called the difference between intention and effect. What I mean is that if you observe reality close up, and you manage to really discover it, reality becomes unreal.”

Diane Arbus

Igår öppnade en stor retrospektiv Diane Arbus utställning i Paris med över 200 foton, varav vissa aldrig visats tidigare. Gå och se den du som kan. Du som inte har möjlighet kan istället se fler bilder här eller titta närmare på Diane Arbus böcker som Yolanda Cuomo formgivit. Eller så kan du gå på filmvisning på Moderna nu på lördag.

Roger, Mary och Annie

2011-10-19T10:38:00.038+02:00

I går skypade vi med tidningsmannen Roger Black för att fråga om hans samarbete med Mary Shanahan på Rolling Stone.

Han berättade att förutom Marys osvikliga känsla för fotografi, var hon även en smart organisatör med en förmåga att sätta samman bra arbetsteam. Precis som alla andra vi pratat med älskar han Mary. Han blir glad att höra att hon ska få en bok och vi undrar om det är för att hon har fått för lite uppmärksamhet. Han säger att så är det absolut men att det delvis beror på att hon själv är helt ointresserad av bekräftelse på framgång. Som exempel berättar han om när Mary efter en prisceremoni på Society of Publication Designers (SPD) tog emot flera priser för tidningen men slängde dom i soptunnan på väg hem. Rock'n'roll, Mary!

Roger berättade också om Annie Leibovitz tid på tidningen efter hennes vilda tid som The Rolling Stones turnéfotograf, en period med intag av så mycket droger att det nästan kostade henne karriären. Nu går dokumentären om Annie Leibovitz i repris här, gläds även åt inslagen med Ruth Ansel och berättelserna om Bea Feitler.

På den här skärmdumpen från filmen tror vi att det är Mary Shanahan som sitter längs fram till höger. Mannen som står på bordet gissar vi är chefredaktör Jann Wenner som fått en väldigt, väldigt, väldigt bra idé.

Decency is a relative thing

2011-10-14T14:53:00.042+02:00

Vi kommer aldrig att glömma Jenny Holzers utställning på Whitney för några år sedan. I höst är hon aktuell med verk på Liljevalchs utställning Helvete (formgivning Stefania Malmsten).

Inte så förvånande har Jenny Holzer, född 1950, arbetat som sättare och hon menar att precis som när man sätter texter måste de programmeringar hennes konst bygger på vara korrekta, spegla innehållet, se lockande ut och engagera människor.

Här en radiointervju med truismernas drottning, vars konst bara blir mer och mer politisk.

En av våra favoriter.

Roger the Dodger

2011-10-12T20:20:00.009+02:00

Inför Mary Shanahans bok ska vi intervjua den här mytomspunne mannen. Numera bor han ödsligt ute på sin ranch i Texas i fem små containerhus monterade på pålar, allt för att hålla skallerormarna borta. Intervju nu på måndag kl.10 Texastid.

Borlänge–New York

2011-10-12T11:24:00.006+02:00

Ganska ofta i vårt projekt stöter vi på oväntad sidoinformation. Igår var det denna: Steven Heller som skrivit förordet till Hall of Femmes: Janet Froelich har bott i Borlänge och fick sitt politiska uppvaknande där. Vi försöker föreställa oss hur det blivit om han stannat kvar. Ad på Dalademokraten istället för The New York Times Magazine? Medlem i Familjen istället för AGI? Skönt att han åkte tillbaka, för annars hade han inte kunnat skriva vårt förord och vi tycker att det blev bra.

Highlight ur vår bok om Lella Vignelli

2011-10-11T22:03:00.003+02:00

Lillian Bassmans höst

2011-10-11T20:41:00.010+02:00

Under arbetet med vår bok om Lillian Bassman fanns enbart två källor som berörde Lillians tid som art director för två av världens mest inflytelserika tidningar.

Den ena var en artikel av Vince Aletti i tidningen Aperture (återgiven i kortad version i vår bok), den andra den utmärkta och omfattande katalogen till den retrospektiva utställning om paret Himmel–Bassmans hela produktion på konstmuseet i Hamburg som öppnade kort efter Paul Himmels bortgång.

Snart kommer Lillian Bassman arbete som art director att uppmärksammas på flera håll.

I slutet av sommaren blev vi kontaktade av ett universitet i Tyskland som arbetar med en omfattande tvåspråkig publikation ”Women in the History of Graphic Design” där delar av vår bok har använts. Acne Paper kommer snart ut med ett långt reportage, och Harper's Bazaar håller just nu på att spela in en dokumentärfilm om tidningens historia där delar av det bildmateral vi letat upp, och som aldrig publicerats tidigare, kommer att användas.

Trots att vi är glada över att många vill uppmärksamma Lillian Bassman så kan vi inte låta bli att undra varför kvinnor alltid måste hinna bli så gamla innan de får upprättelse? Lillian fyllde 94 i somras, alla har inte turen att leva så länge att de får uppleva sin revival.

Snyggast i The Gentlewoman

2011-10-09T22:21:00.023+02:00

Anna Calvis matadorlook.

Gillar även sidorna med chefredaktörer som sminkar sig i tunnelbanan på väg till jobbet, äntligen en redaktionell idé bakom ett sminkreportage.

Blod Eld Död

2011-10-09T09:40:00.004+02:00

Läs recension av vår redaktör Ika Johannessons bok Blod Eld Död.

Beach life

2011-10-07T15:18:00.009+02:00

Strandpar läsandes The New York Times Magazine formgivet av Ruth Ansel 1978. Foto av Nan Goldin.

Årets omslag

2011-10-06T21:10:00.002+02:00

Vårt omslag för Bang är nominerat till Årets omslag! Rösta här.

AGI Open summering av dag 2

2011-10-05T09:14:00.028+02:00

Stefan Sagmeister – Vilken öppning! Alla våra fördomar rann av oss, förlåt oss Stefan, vi har missförstått dig fullständigt.

Mario Feliciano – En av våra favorit typsnittstecknare om arbetet med Svenska Dagbladets Sueca.

James Goggin – Sympatiskt om sitt arbete på Museum of Contemporary Art i Chicago.

Paul Sahre – Inledde med orden: ”I am NOT Paula Scher.”

Marina Willer – Vilken fantastisk kvinna, vi blev drabbade – igen. Denna Londonbaserade brasilianska fick oss att svettas av lycka, rodna, få hjärtklappning och drömma storslagna drömmar om att göra intelligent och engagerad design. Inledde med orden: ”It's always terrifying to give a lecture after Paula Scher.”(Paul Sahre) Rolig också. Damn, hon är fulländad!

Ahn Sang Soo – Poetiskt om koreanska alfabetet och sin holistiska världssyn.

Pierre Di Sculio – Här var vi för hungriga för att lyssna.

Sen gick vi till matmarknaden och umgicks med våra nya vänner och missade två föreläsningar.

Anette Lenz – Färgvirtuos teaterformgivare.

Nicholas Blechman – Delade med sig av sina 14 bästa karriärtips. Skönt format för en föreläsning.

Michael Bierut – En effektiv entertainer, ett riktigt proffs som liksom landsmannen Chip Kidd kommer från ett land där det är dödsstraff på att inte leverera. Har varit gift i 31 år med den första och enda flicka han någonsin kysst.

AGI Open i Barcelona

2011-10-03T19:27:00.064+02:00

Snabbsummering av dagens föreläsningar:

Christoph Niemann – Kluriga illustrationer med hög igenkänningsfaktor.

Tony Brook – Drev tesen att hans två hjältar Wim Crouwel och Johan Cruyff egentligen var en och samma person.

Paula Scher – Om varför man ska göra design för byggnader. (Jobben kommer att stå kvar länge.)

Lars Müller – Inledde med att förolämpa publiken (formgivare läser inte). Kanske var det därför vi hade svårt att ta till oss resten.

Marian Bantjes – För oförberedd och tråkigt urval av arbeten.

Jessica Helfand & William Drenttel – Om design och samhällsansvar. Men vi blev inte klokare.

Chip Kidd – Designföreläsning som stand up comedy. Hysteriskt kul.

Kyle Cooper – PANG BOOM SMASH. Maffiga explosionsorgier. (A: Cool! S: Gäsp.)

Joost Grootens – Systematik som arbetsmetod. Vackert. Speciellt boken om Israel–Palestina konflikten.

Isidro Ferrer – Charmig och mycket spansk illustratör/scenograf/designer/pantomimartist (!).

Angus Hyland & Marion Deuchars – Om varför man ska arbeta med människor som bor på gångavstånd och som man tycker om.

Jan Wilker – Nej killar. Sluta. (Som i lägg ner verksamheten.)

Paula Scher boken på Arlanda

2011-10-03T19:23:00.007+02:00

På väg hit!

Hjärta Smärta i Stil

2011-09-30T12:39:00.006+02:00

Lyssna på dagens Stil (35.00), där vi berättar om vårt senaste fynd, Diana Vreelands brev och pm på ett antikvariat i New York.

Brainpickings

2011-09-30T12:32:00.001+02:00

Läs om Hall of Femmes här.

Intervju med Stefania Malmsten

2011-09-29T23:40:00.020+02:00

Stefania Malmsten på kontoret i Dumbo, New York.

Alltid när vi frågar folk om tips på äldre svenska designkvinnor, så nämner alla ditt namn. Det tycker vi är ganska komiskt för du är ju inte särskilt gammal. Har du hört det själv någon gång?

(Skratt) Nej, det har jag inte. Men jag kommer ihåg en gång i slutet av 90-talet när jag och Nina Ulmaja var utvalda att representera grafisk formgivning på något som hette Artgenda i Köpenhamn. Jag minns att hon sa att sa att när hon gick på Konstfack var jag och Lotta Kühlhorn de enda kvinnliga grafiska formgivare hon över huvud taget kände till, så kanske ligger det något i det. Men så finns det ju så lite grafisk formgivningshistoria i Sverige över huvud taget. Fram till 80-talet fanns det inga designbyråer, då var allt reklambyråer. Och där fanns inte så många kvinnor.

Känner du till några?

När jag gick på Beckmans praktiserade jag på Arbmans på Kungsgatan. Där jobbade det en kvinna som hette Fia Wase Westberg som var väldigt uppmuntrande mot mig. Christina Britton hade gått ut Beckmans lite före mig och arbetade som AD, sen startade hon tidningen Café där hon var chefredaktör.

Du började väldigt ung på Beckmans, hur kom det sig?

Jag ville bli fotograf egentligen och hade gått Kulturamas fotokors en termin, så jag sökte mest med foto. Jag träffade Joel Berg, vi är jämnåriga och kände varandra lite när vi var tonåringar. Han berättade att han skulle söka till Beckmans och jag sa ”det kan man väl inte göra, man måste ju ha gått någon annan skola först?” men sen tänkte jag att ”äh, då gör jag det också”. Sen sökte han aldrig, men jag kom in.

Du var 18, du måste ha varit en av de yngsta som någonsin kommit in på Beckmans?

Ja. Det var väldigt mycket på gott och ont tror jag. Det var mycket jag inte riktigt tog till mig för att jag var så ung.

Hur såg det ut i din klass vad gäller fördelningen mellan tjejer och killar?

Det var nog hälften/hälften.

Vilka fler kvinnor gick på Beckmans samtidigt som du?

Carmilla Floy d och Marita Lindqvist som gick ut året innan jag började har varit otroligt viktiga. De har egentligen aldrig jobbat som formgivare, för de tyckte det var lite löjligt, men de har drivit en slags byrå med egna projekt på sitt eget vis. Dom drev klubbar. De hade tidningen Ocean som de gjorde för Sida. Väldigt, väldigt många som blivit stora inom media började hos dem. I min klass gick till exempel Annika Huett och Barbro Ohlson Smith.

Vi tycker oss se att kvinnors karriärpeak ofta kommer senare medan männen går mer raka spåret.

Jag tror att det är typiskt för kvinnor att göra lite krokigare karriärer, man hittar få som har en sådär spikrak karriär.

Vad beror det på tror du? Vi kan ju känna igen oss i det, vi har ju startat upp det här sidoprojektet och gått utanför våra yrkesroller.

Jag tror att man börjar jobba och tror att man är inne i det på samma villkor som männen och så plötsligt inser man att man faktiskt inte är det. Att det är någon annan som har bestämt reglerna och att man inte riktigt får vara med och då börjar man söka andra vägar, andra former.

Och det sättet, ert sätt eller mitt sätt eller Carmilla & Maritas sätt att jobba är ju lika rätt. Det måste man tro på i stället för att ge upp och bli yogalärare eller trädgårdsmästare.

Clic, 1989.

Berätta om de första åren av ditt yrkesliv.

Jag gjorde rätt mycket olika saker. Jag började på tidningen CliC, först som modeassistent till Birgitta Martin som var modechef då och sedan som assistent till Ulf Norlén som var AD och var där i knappt ett år. Jag var på DN Söndag en sommar. Där fanns en kvinna som hette Kerstin Wigstrand, jag tror att hon var redaktionschef då men blev sedan formchef för hela DN. Det här var 1989, och då fanns det inga formgivare på dagstidningar. De som gjorde sidorna var redigerare som kunde skriva rubriker, stryka och skriva bildtexter. Men just DN söndag, under den perioden, började jobba mer aktivt med formen och de tog in mig som sommarvikarie fast jag var ung och inte journalistutbildad. Det var fruktansvärt när man skulle gå ner och kolla av sidorna hos grafikerna som var sura, äldre män som visste att deras tid var över. Jag var också på Expressen Fredag för att alla mina kompisar var musikjournalister men jag fick hoppa runt på olika avdelningar.

På Kultursidan lärde jag känna Maria Schottenius som blev kulturchef ett år senare och då tog in mig för att göra sidans form. Tillsammans med Johan Cnattingius gjorde jag också formen på BLM när hon senare blev redaktör för den. Hon har betytt mycket. Jag var en kort period på Slitz precis innan den gick i konkurs och blev uppköpt av Mats Drougge och blev den tidning den är idag. Jag jobbade med Lasse Sundh på hans byrå Dynamo, innan vi gjorde Pop.

Liselotte Watkins, bok, Modernista.

Feminista, bokserie, Modernista.

Malmstenbutiken, förpackningar.

Rodebjer, lookbook, 2010.
Philippe Parreno, bok, CCS Bard, 2010.

Vad är det du tycker om med att göra tidning?

Jag gillar att bygga upp system, tidningar är ju egentligen det perfekta systemet. Jag tycker om när det finns ett sammanhang och en kontinuitet och att man kan göra om saker. Att jobba med foto OCH typografi. Nu är det ett tag sen jag gjorde tidning, men tidningstänkandet präglar allt jag gör. Jag har ofta fått den typen av bokuppdrag – publikationer som är mer som tidningar uppbyggda av olika delar.

Går du in i det redaktionella arbetet också?

Ja, eftersom det ofta saknas redaktörer men också för att jag tycker det är kul. Att tränga in i ett material och att till exempel titta på rubriker för att hitta ett system eller utveckla en speciell idé för hur bildtexterna ska se bete sig. Det är omöjligt att separera innehållet från formen. Alltid.

När du jobbar med art direction och fotografer, känner du då att det är en hjälp att du har fotat själv?

Ja, jo men det tycker jag. På senaste tiden har det blivit många konstböcker och i konstvärlden finns ju bilderna redan där. Under Bibel-tiden jobbade jag väldigt intensivt med foto. Många av de fotografer som vi publicerade för första gången i Bibel är väldigt framgångsrika idag; Camilla Åkrans, Andreas Larsson, Anders Edström. Det där kan jag sakna jättemycket, att varje vecka ha uppdrag att lägga ut till olika fotografer. Det skulle jag vilja komma tillbaka till.

Helvete, utställning Liljevalchs, 2011.

Vi har fått för oss att 90-talet när du började jobba var ganska grabbigt, och att det var få kvinnor som kom fram då?

Jag har precis läst Caitlin Morans How To Be a Woman och hon beskriver 90-talet, precis samma pop-90-tal som jag befann mig i, som en period man upplevde som jämställd för att PJ Harvey fanns och man gick omkring i Dr Martens-kängor, när det i själva verket var en anda som utmynnade i en grabbkultur med konsekvenser som tidningen Loaded.

Men jag tycker att jag ser en ganska stor skillnad i attityder bland de yngre männen och männen i min egen ålder. Många av de killar jag haft som assistenter har en helt annan inställning. Jag tror nog att saker har förändrats till det bättre och att de här gamla reklambyråstrukturerna delvis har fallit. Även om man fortfarande hör de mest hårresande historier om hur kvinnor blir behandlade på reklambyråer.

Har det varit viktigt för dig med förebilder och att ha andra kvinnor i ditt yrkesliv? Vi har intrycket att din generation inte har varit lika intresserad av sånt?

Nej men så är det nog.

… nån slags mellangeneration liksom?

Ja det tror jag stämmer, för även om jag alltid varit medveten om sånt, redan på skolan var jag i hög grad medveten om vilken skillnad det var på hur killar och tjejer betedde sig i klassrummet. Det fanns killar som kunde svänga ihop en uppgift i hissen upp och ändå presentera den med stort allvar - och bli hörda - medan tjejerna började med att be om ursäkt. Samtidigt tog det lång tid innan jag ville prata om sånt. Jag ville undvika hela den diskussionen … man vill inte vara uppmärksammad för att man är kvinna och man vill inte att det ska spela någon roll.

Så känner vi också men om man är två kvinnor och jobbar ihop som vi så går det inte att slippa ifrån. Man uppfattas aldrig som neutral då.

Jag tror att det är genialiskt att vara två.

Jag kommer ihåg när ni kom till mig här i New York första gången, att jag upplevde att det var befriande att prata om män och kvinnor... Då hade jag precis läst boken om Cipe Pineles som är så fantastisk. Det är en tung biografi över en kvinna som var grafisk formgivare och den är helt unik. Den gjorde ett starkt intryck på mig. Cipe Pineles är ju också typexempel på en sådär lite krokig karriär och i viss mån i skuggan av männen.

Den är fantastisk. Det finns en laddning bara i att se bilderna på den här kvinnan i Frida Kahlo-flätor ensam bland männen som alla ser likadana ut.

Jag vet, verkligen!

The Black Power Mixtape, 2011.

Du bor i New York sedan ett par år, jobbar du både med kunder där och i Sverige då?

Jag har haft en del amerikanska uppdrag, till exempel för konsthallen CCS Bard, upstate New York. Just nu gör jag en publikation för Iaspis, en löst baserad fortsättning för katalogen Voice Over som jag gjorde för två år sen. Den utgår från en konstnär som heter Mary Kelly som har haft utställning på Moderna nyligen. Jag kände inte till henne tidigare, men hon verkar supercool. En dam med rolig frisyr, som är mäktig inom den feministiska konsten. Det är flera projekt som kommer från svenska kunder men har förgreningar här. En bok baserad på filmen The Black Power Mixtape som precis haft premiär här. Jag har också jobbat med utställningen Helvete som öppnat nu precis på Liljevalchs.
Och så smider jag lite planer.

Jag sitter på den gemensamma arbetsplatsen Studiomates i Dumbo, där de flesta är 10 år yngre och jobbar med web. Några av dem ligger väldigt långt framme när det gäller sånt som jag inte kan och jag smyglyssnar mycket.

Vi kan inte göra en bok om dig nu för du är för ung – men vi har dig på tillväxt.

Ni får göra en bok om mig när ni är 70 och jag är 80.

Vi lovar!

Stefania Malmsten i Stockholm fotad av Jenny Källman.

Extra! Extra! Read all about it!

2011-09-26T12:29:00.006+02:00

Hjärta Smärta i Grafik

2011-09-26T08:32:00.010+02:00

I senaste numret av Grafik berättar vi om varför vi tycker att Lillian Bassmans omslag för Junior Bazaar 1947 är ett av världens bästa omslag någonsin.

Hall of Femmes på Fab

2011-09-26T06:25:00.002+02:00

Under några dagar säljs våra böcker här. Då kan man även få tag på de sista exemplaren av Ruth Ansels bok.

Intervju med Anna Romson

2011-09-21T21:05:00.012+02:00

Du utbildade dig på Massachusetts College of Art i Boston, där du pluggade i fyra år. Hur tror du att det har påverkat dig att du startade din yrkesbana i USA?

Det har påverkat mig väldigt mycket. Massachusetts College of Arts pedagogik är baserad på Bauhausskolan, och att fokusera på ett ämne – grafisk formgivning – under fyra år, varvat med studier i psykologi, konst och litteraturhistoria passade mig perfekt. I samma byggnad finns också utbildningar i arkitektur, fotografi, film och mode, vilket skapar en väldigt spännande miljö att vistas i.

Att leva i en annan kultur under några år är nyttigt, jag reste mycket i landet och under mitt tredje år bodde jag i New York och läste på Parsons School of Design. Det tog ett tag innan jag fick jobb efter att jag flyttat hem till Sverige. När jag visade min portfolio tyckte många art directors att min formgivning var lite udda, inte så svenskt minimalistisk som man var van vid. Kanske för att jag inspirerats av klasskamrater som kom från Sydamerika, Spanien och Japan. Min bästa kompis som jag delade ateljé med var en bög från Brasilien.

Har du någon teori om varför vi hittat så många kvinnliga art directors som varit verksamma länge i just USA?

Ingen aning, men bara på Massachusetts College of Art fanns det fler kvinnliga designlärare än manliga, så ser det nog inte riktigt ut i Sverige.

Varför finns det så få äldre kvinnliga art directors i svensk reklam?

Bra fråga. Det undrar jag också. Det kanske bara speglar resten av samhället? Jag tror dock att det finns en hel del kvinnor, men de är inte kvar i den traditionella reklambranschen, utan jobbar som frilans eller i mindre konstellationer. Kanske är vi kvinnor inte lika bra på att marknadsföra oss själva som män. Hörs man inte så finns man inte. Men jag tycker ändå att det blir bättre för varje år. Det kommer fram fler duktiga kvinnliga art directors som tar plats, nu behöver de bara ta steget in i byråernas ledningsgrupper.

Du har berättat att du vid något tillfälle tröttnade på hur det fungerade i byråvärlden, på att männen satt kvar efter arbetstid och delade upp jobben mellan sig. Kan du berätta mer om det?

Jag upplevde det som svårt att kombinera yrket som ad med att vara en bra småbarnsmamma. Även om jag tyckte det var ett enkelt val att välja mammarollen framför mitt yrke, kändes det hela tiden som att man missade mycket när man sprang iväg till dagis. Kanske misstolkade jag situationen, men det är väldigt lätt att tappa sitt kreativa självförtroende när man känner att tiden inte räcker till. Jag gjorde i alla fall det under en tid.

Annons NK, 1997.

Du har ju arbetat på flera av Sveriges mest kända byråer och drivit din egna byrå Romson 1996–2002. Vad har skillnaden varit mellan att driva egen byrå och att vara anställd?

Som anställd kan man fokusera helt på sitt jobb som ad, vilket kan vara skönt många gånger. När man är delägare och är med och driver en byrå är det så mycket annat man måste engagera sig i, som anställningar, byråkultur, inköp av möbler. Jag tycker det är roligare att vara med och driva en byrå än att bara vara anställd. Det är spännande att se hur viktig rätt gruppdynamik och kultur är för att skapa ett bra kreativt klimat.

Och nu har du blivit frilans. Varför valde du att börja arbeta på ett annat sätt?

Efter att ha jobbat i 18 år på fem olika traditionella byråer kände jag att det var dags att se något annat. Mitt sätt att jobba på gick lite på rutin, jag behövde utmana mig själv helt enkelt. Göra något som kändes lite läskigt för att bli en bättre ad. Jag ville också jobba med andra typer av projekt som kanske inte naturligt hamnar på byråerna.

I dag jobbar jag med egna kunder, med formgivning, reklamprojekt och ibland som cd. Jag jobbar även med pr-, event- och varumärkesbyråer. Driver egna projekt och håller även en del föredrag och undervisar på Berghs. Det är väldigt roligt att få jobba med så olika typer av projekt och hela tiden träffa nya duktiga människor som jag lär mig mycket av att jobba med.

Vad tycker du kännetecknar en bra ad?

Att man är duktig både på det visuella och det strategiska. Och att man kan kombinera dem. Att man inte bara har en stil, man ska vara duktig på att tolka det varumärke man jobbar med. Inte formge för sin egen (och branschens) skull. Vi jobbar ju inte som konstnärer.

Finns det en idealkund?

Alla kunder som vill göra stark kommunikation och inte bara göra slut på sin marknadsföringsbudget.

Milko, förpackningar. 2009.

Finns det någon kampanj du är extra stolt över?

Det finns många, men klädmärket Nygårdsanna som jag jobbat med sedan starten -94 tycker jag mycket om. Jag tycker vi har lyckats "gå lite på sidan" av den ombytliga, snabba modevärlden. Vi har hittat ett eget uttryck både i fotografiet och text, som förmedlar Annas tankar med kläderna. Reklam för modevarumärken blir lätt ”följa John” och byter visuellt uttryck efter rådande trend. Att vi med Nygårdsanna lyckats vara så konsekventa under många år är väldigt roligt, samtidigt som vi måste förnya oss och inte fastna i historien. Vi har också jobbat med samma fotograf, Carl Bengtsson, och copy, Mattias Jersild, vilket jag misstänker är rekord för ett modevarumärke som byter fotograf och ad lika snabbt som nagellacks färg. Det är utmanande att få jobba så nära en annan kreativ person som Anna. Att hela tiden försöka tolka hennes tankar i kommunikationen, oavsett om det mynnar ut i en pr-kampanj, butiksinredning eller en katalog.

Nygårdsanna, kataloger.

Har du haft några mentorer eller förebilder yrkesmässigt?

Alexey Brodovitch och Paul Rand. Jag önskar jag hade haft fler starka äldre kvinnor att se upp till i den svenska reklambranschen. Min enda, men bästa är Ann-Marie Wessman på Swe.

Om du gör ett nedslag i hur reklambranschen såg ut när du arbetade på Hall & Cederquist 1990–1996 och idag 2011.

Vad är de stora skillnaderna du ser mellan då och nu i svensk reklam?

Jag tycker det är en stor skillnad, jag vet inte om det är för att jag börjar bli gammal och det är så lätt att tycka ”det var bättre förr”. Men jag började på Hall & Cederquist innan datorerna kom. Då fanns det mer tid för jobben, för ideérna och formgivningen. Det fanns tid för eftertanke eftersom det fanns naturliga pauser, som att vänta på att få en text från typografen eller reprokameran. Fax tog längre tid än ett mail. Idag känns det som man många gånger jobbar på en fabrik, där man bestämt innan hur lång tid ett projekt får ta. Ibland kan jag känna att det fanns lite för mycket tid då, jag gillar många gånger energin som finns i att jobba med en tight tidsplan, bara det finns tid till reflektion. Vad jag också saknar från Hall & Cederquist och Romson är alla samtal. Inte om reklam utan om allt annat – politik, konst, livsåskådning. Man hämtade sin inspiration från alla andra ställen än reklam. Idag känns det som att vår inspirationsvärld har krympt.

Vad är det bästa råd någon gett dig?

1. Sluta aldrig att vara nyfiken. 2. Byt arbetsplats när du inte lär dig mer. 3. Skaffa ett ”dra åt helvete-kapital” innan du tar ett bostadslån.

Fina stationer

2011-09-21T07:48:00.008+02:00

Inte lika känd som New Yorks tunnelbanesystem men minst lika fint är Massimo Vignellis skyltsystem i Futura på blått för italienska statens järnvägar, 1999.

Dagens citat

2011-09-19T17:04:00.002+02:00

”I have worked as a publisher for over 30 years, and I do recognize ambition. But business wise – I don't know what the hell you are doing!!”

Känd amerikansk förläggare kommenterar Hall of Femmes

Låt oss presentera: Ika Johannesson

2011-09-19T09:17:00.012+02:00

Vad gör du när du inte jobbar med Hall of Femmes?

Då är jag redaktör för Kobra på SVT och kommer precis i dagarna ut med Blod Eld Död - en svensk metalhistoria, en reportagebok om svensk death och black metal som jag skrivit tillsammans med Jon Jefferson Klingberg.

Detta blir din tredje Hall of Femmes-bok. Vad tycker du har varit intressant och svårt med att jobba med böckerna?

Att få möta kvinnorna och höra deras historier har varit det allra bästa. Från början gick jag med i projektet för att det var ett roligt sätt att få jobba med Angela och Samira, som jag kände sedan tidigare, men det växte snabbt till något som givit mig väldigt mycket. Att få träffa Lillian Bassman och höra henne berätta om sitt liv var till exempel ett av de mest inspirerande möten jag varit med om.

Nästa bok du ska jobba med är Janet Froelich, vad har du för förhållande till hennes arbeten?

Egentligen inte mer än att jag alltid tyckt att New York Times Magazine varit otroligt snygg. Jag älskar det gotiska T:et som funkar som logga för tidningen och omslagen är så genialiskt enkla.

Gamla hårdrockare och art directors, ser du några likheter mellan de båda grupperna?

Både AD-tanter och black metal-musiker har starka visioner som de stenhårt tror på och får jobba i extrem motvind för att genomföra.

Om Janet vore en hårdrockslåt, vilken skulle det vara?

Just Janet är ju rätt lågmäld i förhållande till vilken position hon faktiskt innehar i designvärlden, så det är svårt att dra till med något extremt. Det får bli en av mina favoritlåtar - Tyrant med Judas Priest. Texten beskriver hennes raka motsats, men 70-talsgunget passar henne perfekt.

Vilket är ditt bästa intervjutips?

Att följa upp varje fråga med "Varför?", "Hur menar du då?" och "Berätta mer!" - och sedan hålla tyst tills det blir obekväm stämning.

---------------------------------------------------------------------------------

Ika Johannesson är redaktör för vår kommande bok Hall of Femmes: Janet Froelich.

Låt oss presentera: Johan Wirfält

2011-09-15T21:24:00.014+02:00

Namn: Johan Wirfält

Bor: London/Stockholm

Yrke: Journalist. Chefredaktör Rodeo och skribent för bland annat Expressen, Fokus och Dagens nyheter.

Bäst på TV: Senaste månaden har mest varit en nedräkning till den 18 september, då säsong två av Downton Abbey börjar. Jag har botat intrig- och romantikabstinensen med Ensam mamma söker under tiden.

Favoritmat: Så svårt att svara på, jag tycker om det mesta. Favoritkrogar är enklare: Bistrotheque och Mangal i London, PA & Co i Stockholm.

Världens bästa plats: Norra Öland.

Tre kvinnliga förebilder: Mona Sahlin, min mamma och tjejerna jag varit ihop med. Tillsammans har de lärt mig allt jag kan önska.

Din senaste tidningsupplevelse: Att varje dag kunna läsa Shortcuts, det första uppslaget i Guardians andra del, är ett av de främsta skälen till att jag vill bo i London. Det är de två smartaste, roligaste och – favorituttryck för redaktörer – "bäst mixade" tidningssidorna i världen.

Vilket är det bästa råd du fått: Lyssna.

---------------------------------------------------------------------------------

Johan Wirfält är redaktör för vår kommande bok Hall of Femmes: Mary Shanahan.

Eufori

2011-09-14T19:28:00.003+02:00

Precis såhär skrek vi av lycka på kontoret igår när brevbäraren kom med våra arkitekturtidningar. (Spola fram till 00.35)

Aaaa!

2011-09-13T11:45:00.012+02:00

Åh vad det är härligt att köpa presenter till sig själv, man får precis vad man vill ha. Idag fick vi en leverans med fem (tio) nummer av AA Files, världens finaste arkitekturtidskrift. Den har så snygga omslag, så bra papper, så fina bilder och så stilig inlagetypografi att vi var tvungna att köpa dubbletter av hela serien. Vi delar på det mesta men här går gränsen.

Låt oss presentera: Sarah Clyne Sundberg

2011-09-08T17:03:00.048+02:00

Sarah till vänster, Lella Vignelli till höger eller om det är tvärtom, vi har svårt att hålla isär dom.

Namn: Sarah Clyne Sundberg

Bor: Brooklyn

Gör: Journalist/översättare/redaktör/allmän textarbetare

Favoritdjur: Mina två randiga katter, Peter och Biggie.

Bästa bok du läst: Mrs. Dalloway tillhör mina favoriter.

Gör dig lycklig: New York

3 kvinnor som inspirerar dig: Journalisterna Terry Gross,

Julie Burchill, och så min mamma Naomi.

3 män som inspirerar dig: James Baldwin, Gay Talese,

Hunter S Thompson.

Skägg på killar– ja eller nej?: Funderar man på skägg bör

man fråga sig om man försöker kompensera för något. Sikher,

stiliga chassider och en och annan välansad gentleman kommer

undan med hår i ansiktet.

Vad är det bästa råd du någonsin fått:

Skjut inte saker på framtiden.

-----------------------------------------------------------------------------

Sarah Clyne Sundberg är redaktör för vår kommande bok Hall of Femmes: Lella Vignelli.

Good looking

2011-09-08T10:52:00.007+02:00

Kate V... inslet fotad av Mario Testino.

Statements

2011-09-08T09:22:00.018+02:00

Mary Shanahans åsikter om att typografi är överskattat (se inlägget nedan) är kanske förståeligt med tanke på att hon under många år arbetade tillsammans med Roger Black, en man lika känd för sina bombastiska uttalanden (”I've designed more magazines than you'll ever read”) som sin tidningsformgivning. Under åren på Rolling Stone berättar hon att hans uttalade ambition var ”world domination through typography” – något vi numera står framför spegeln och försöker säga med ett straight face.

På Rönells

2011-09-07T18:10:00.003+02:00

Barcelona i oktober

2011-09-07T17:41:00.000+02:00

Vi har bokat biljetter för att åka hit. Gör det ni med.

Mary x 2

2011-09-07T17:07:00.019+02:00

Idag har vi ägnat vårt eftermiddagsbreak år att bläddra i Evidence, Mary Shanahans mästerverk. Dessutom har vi läst en intervju i tidningen American Photographer från 1986, där Mary, alla fotografers favorit-AD säger såhär:

AP: Are photographs as important as design?

MS: Quite honestly, I think photographs are more important. Design contributes to a look in a vital way, and of course there are certain tenets that I follow as a designer: I favor a straightforward asymmetric and journalistic style, by which I mean the design should be appropriate to an article's content. But to me design isn't the greatest challenge.

AP: What is the challenge then?

MS: Putting the pictures together visually to create a magazine. That's the central thing. I know most art directors would consider this heresy, but I think type is boring. It's a useful, important tool, but compared to the excitement of pictures, type is just necessary chore.

--------------------------------------------------------------------------

Hall of Femmes: Mary Shanahan kommer ut 2011.

Hall of Femmes i skyltfönstret på Konst-ig

2011-09-03T17:18:00.010+02:00

Låt oss presentera: Eric Breitbart

2011-09-01T15:03:00.016+02:00

Name: Eric Breitbart

City: New York and elsewhere

Profession: Filmmaker/Writer/Photographer

Drivers licence: Yes

TV: No

Favorite meal: The next one

Favorite place in the world: Marseille and Chaco Canyon (New Mexico)

Makes you angry: Stupidity

3 women that inspires you: Mother Jones, Simone Weil and Lela Breitbart (my daughter)

3 men that inspires you: Mark Twain, Gottfried Leibniz and Joshua Breitbart (my son)

Sarah Palin or Michele Bachmann: Neither

What's the best advice you ever got: What goes around comes around.

---------------------------------------------------------------------------------

Eric Breitbart är redaktör för vår kommande bok Hall of Femmes: Tomoko Miho som kommer ut hösten 2011.

Så lika så olika – tankekedjan

2011-08-30T14:50:00.014+02:00

När vi ser den här tvättmedelskampanjen kan vi inte tänka på något annat än Alexander McQueens installation som gick att se på The Met under våren, där ballerinan Shalom Harlow får sin vita klänning nedsprutad med färg av två industrirobotar (scrolla ner till No.13), på ett sätt som får oss att associera till någonting fruktansvärt, McQueens verk i sin tur är inspirerat av konstnären Rebecca Horns sprutkonstverk (spola fram till 3.30) Les Amantes, som får oss att tänka på Magrittes finfina bild med samma namn, som återigen får oss att tänka på McQueen och hans kollektion Joan inspirerad av en brinnande Jeanne d'Arc, vilket får oss att tänka på Massimo Vignelli som sa att Jeanne d'Arc var världshistoriens mest inspirerande kvinna, vilket vi håller med om.

Trompe l'oeil

2011-08-29T15:57:00.006+02:00

Andrej Pejic fotad av Valerie Belin för New York Magazine.

En till fin gender bender bild. Läs om världens sötaste pojke här.

Lika som bär

2011-08-29T11:39:00.003+02:00

Slas och Bryan Ferry.

Och Gud skapade den svenske mannen

2011-08-28T20:30:00.008+02:00

Tack E.

Paula, Massimo, Ellen och Alice ...

2011-08-26T11:27:00.007+02:00

...samt några till kommenterar Steve Jobs på T bloggen.

Stay hungry, stay foolish

2011-08-26T11:21:00.004+02:00

Världens vackraste böcker

2011-08-26T10:14:00.027+02:00

Igår kom ett paket till oss med två böcker som är så fina och avancerat konstruerade att man vill ha handskar på sig när man tar i dom. Böckerna ingår i Typotron serien och är formgivna av typografen och formgivaren Roland Stieger. Roland är lärling till Jost Hucholi och verksam i den lilla staden St Gallen som blivit ett centrum för innovativ bokformgivning. Eller som Jost själv sa på en föreläsning på AIGA för ett par månader sedan, ”för mig är det ofattbart att folk i New York känner till oss, ingen i min hemstad vet vem jag är eller vad vi gör”. Med avstamp och möjligen i opposition med den stränga schweiziska traditionen lyckas det här nya gardet skapa något som känns hantverksmässigt och tekniskt virtuost (dock utan att vara det minsta virtuosa, om ni förstår vad vi menar).

Det känns inte bara modernt – det känns som framtiden.

Typotron no 27 och 28. Formgivning: Roland Stieger.

HoF i Elle

2011-08-25T13:34:00.001+02:00

På önskelistan

2011-08-24T20:28:00.011+02:00

Hej Vince

Om vi får fira julafton tillsammans med dig och den här kvinnan lovar vi att du ska få världens finaste present av oss. Det är en katalog formgiven av Sveriges bästa formgivarduo genom tiderna (den andra). Det är en verklig raritet – vi vet att du gillar sånt – och vi fick den för ett rätt bra pris (vi har pantsatt våra svärmödrars juveler). Om vi får träffa Fran IRL skulle vi vilja fråga henne två saker: Hur gick det till när du upptäckte att det som kvinna går att vara vara både rolig och pretentiös? Och inte minst: Finns det nån affär i NY som säljer herrskjortor med hål för manschetter i storlek XS?

Katalog Andy Warhol, Moderna Museet, 1968. Formgivning: Melin/Österlin

Fredags chic(k)

2011-08-19T21:00:00.011+02:00

Polly Mellen, alla fotografers favoritstylist, fotad av Steven Meisel och intervjuad av Nicolas Ghesquière.

Leon

2011-08-19T10:09:00.020+02:00

Leon. Foto: Trea van Drunen.

Vince Aletti – mannen vi aldrig kan få nog av – har varit i Amsterdam för att delta i juryn för Pride Photo Award. Vinnare är den enkla och rörande bilden på 12-årige transpojken Leon.

Vince berättar att det var intensiva dagar och att han inte hann med något annat än juryarbete, men att hotellet, ett ombyggt före detta fängelse med olika specialdesignade rum, var ”terrific”. Som en bonus för en man med hans läggning fungerade hotellet som ett designarkiv med kabinettskåp fyllda av gamla tidningar. Tanken på Vince liggandes uppe på nätterna nerbäddad med en stor bunt World of Interiors ska bli vår snuttefilt i höst.

Här ett hemma-hos reportage och en intervju med Vince, som får oss att drömma om att fira julafton i East Village. Förutom att hans hem ser mer städat ut än vi minns det, saknar vi också en bild inifrån badrummet där även badkaret är fyllt av böcker, samt handdukshållarna där den ena är märkt Boys och den andra Men.

Snart i Barcelona

2011-08-16T11:11:00.005+02:00

Den 3–4 oktober kan man åka till Barcelona och gå på maratonkonferens, AGI Open 2011, och höra exempelvis Paula Scher föreläsa.

Radiointervju med Janet Froelich

2011-08-16T10:55:00.007+02:00

Vi har precis börjat arbeta med fyra nya Hall of Femmes böcker. En av dem är Janet Froelich, som man kan höra här i en intervju från 2007 i Debbie Millman radioshow Design Matters.

”Your mom every night for a dollar”

2011-08-12T08:56:00.002+02:00

Tina Fey ger svar på tal.

När antibiotika inte hjälper – skilsmässa.

2011-08-10T15:06:00.001+02:00

Ett bröst i taget

2011-08-10T14:21:00.018+02:00

Det kommer ett paket på posten från Brigitte Woischnik som är curator till den retrospektiva utställning med Lillian Bassman och Paul Himmel som visats i Hamburg. Med i paketet finns en filmad intervju med paret Himmel-Bassman. De håller varandra i handen och har matchande outfits, förmodligen världens snyggast klädda 90-åriga par.

Lillian berättar om perioden då hon kallades ”the queen of lingerie”. Eftersom det var strängt förbjudet att visa båda brösten så fotade hon alla sina modeller i profil.

Om bilden nedan berättar Lillian att modellen var så full att dom var tvungna att vända bort ansiktet på henne. ”Vi hade ätit lunch i Paris och druckit en hel del ... men ingen behövde fota mitt ansikte.”

Mer Cipe

2011-08-09T09:39:00.009+02:00

Seventeen, juli 1948.

Seventeen, april 1948.

Seventeen, maj 1948.

Art direction och illustration Cipe Pineles.

Charm, juli 1951.
Charm, mars 1952.
Charm, maj 1954.

Charm, januari 1954.
Charm, oktober 1954. Allt av Cipe Pineles.

Cipe Pineles – pionjären

2011-08-08T15:36:00.065+02:00

När filmtidningen Stardom skulle göras om för att ett mer säljande magasin, kallades redaktören Helen Valentine in. Hon sa att inget kunde intressera henne mindre än ett filmmagasin, men att att de istället borde göra en tidning för en ny och hittills oidentifierad marknad – tonårstjejer. Hon sa att här fanns en stor målgrupp som hon tyckte antingen blivit negligerade eller behandlats som mindre vetande.

Tidningen fick namnet Seventeen och lanserades 1944, bara ett år innan Junior Bazaar som hade liknande inriktning. Efter något år anställdes Cipe Pineles som Seventeens ad och Estelle Ellis (senare Rubinstein) som marknadsföringschef. De tre kvinnorna blev en supertrojka som arbetade tillsammans under många år. Det skiljde nästan trettio år mellan dem i ålder; när tidningen startade var Helen Valentine 54 år, Cipe Pineles 39 år och Estelle Ellis 28 år. De kom att bli nära vänner och umgicks även privat med sina familjer. Estelle Ellis har berättat att deras vänskap var ovanlig för tiden, de få kvinnor som fanns i branschen hade ofta kämpat hårt för sin position och få hade ork eller vilja att stötta andra kvinnor.

Seventeen, juli 1949.

Efter några år började Seventeen förlora läsare och Helen Valentine blev tillfrågad att ta över tidningen Charm. Tidningen riktade sig till unga kvinnor som befann sig i det korta glappet mellan att de hade slutat skolan, och därefter förväntades arbeta ett par år innan det blev dags att gifta sig.

Återigen förstod Helen Valentine att här fanns en ny målgrupp – kvinnor som faktiskt ville arbeta även efter att de gift sig. Målgruppen utvidgades till att omfatta yrkesarbetande kvinnor i alla åldrar och behandlade arbetslivet som någonting självklart. En tidig föregångare till The Gentlewoman kanske, vars chefredaktör Penny Martin menar att kvinnor älskar att prata jobb men sällan får göra det. Charm hade undertiteln ”The magazine for women who work” och var feministisk innan feminism fanns.

Charm, juni 1951.

Cipe Pineles var gift två gånger och båda gångerna med män som hette William. Den första mannen, William Golden, vägrade medlemskap i Art Directors Club, med motiveringen att han inte ville ta vara med i en konservativ klubb som inte kunde tänka sig att ha med kvinnor. Sura över kritiken drog de tillbaka erbjudandet, men 1948 blev både han och hans fru tillfrågade, och Cipe Pineles blev den första kvinnan att att väljas in i Art Directors Club.

Make nummer 2 hette William Burtin och var Ad på Fortune Magazine. Han var vän till familjen och han och Cipe gifte sig när båda förlorat sina partners inom loppet av ett år. William Burtin kom från Tyskland och fick på 30-talet två gånger förfrågan av Goebbels att bli chef för propagandaministeriets designavdelning. William, som var gift med en judinna, ville inte arbeta åt Hitler och snirklade sig ur. Andra gången han blev kontaktad hade han is i magen och bad Hitler om ett visum så att han kunde ”resa runt och fundera på hur uppdraget skulle läggas upp”. Han fick sitt visum och flydde omedelbart landet med sin familj.

Martha Scotford som skrivit en biografi om Cipe Pineles, ger här sina bästa karriärtips med Pineles som exempel.

Tio frågor till Gloria Steinem

2011-08-07T20:30:00.013+02:00

Här talar feministikonen Gloria Steinem, nu 77 år, om tredje vågens feminism, sitt utseende och om hur hennes karriär blev lidande av hennes insiderreportage från en Playboyklubb (som senare blev filmen A bunny's tale med Kirstie Alley i huvudrollen). I textversionen av intervjun säger hon även att kvinnor till skillnad från män blir mer aktivister ju äldre de blir – själv blev hon blev känd som feminist först när hon närmade sig 40. Gloria Steinem startade 1972 tidningen Ms. tillsammans med Letty Cotty Pogrebin, med Bea Feitler som ad. Läs även intervjun i Interview och titta på Mikael Janssons snygga porträtt av henne.

Ms, 1973. Art direction: Bea Feitler

Här kan man om man anstränger sig se fler omslag på väggen bakom Ms Steinem.

Ellen (Who?) Willis

2011-08-05T10:49:00.010+02:00

Läs Jan Gradvalls artikel (så bra!) om Ellen Willis, New Yorkers första kvinnliga rockkritiker, så bortglömd att inte ens hennes egen dotter kände till hennes gärningar. Efter sju år som rockkritiker gick hon vidare och började skriva om feminism och politik. Läs också uppföljningen på artikeln.

”Birds fly – I design”

2011-08-05T09:49:00.014+02:00

Här kan ni ladda ner en intervju med Massimo Vignelli där han berättar om samarbetet med sin fru Lella, och om hur en mans ego bara växer med stigande ålder, så mycket att han till slut behövde skaffa ett större arbetsrum.

Värdeökning

2011-08-04T15:01:00.004+02:00

Ruth Ansels bok är slutsåld, men nu finns den att köpa till ett härligt uppiskat pris på Amazon. Don't you dare sälja era exemplar vidare, vi gillar att vara dyra.